Vattna blommor

Jag: KILLAR, ni kan sluta leta efter ugnsplåten!!

Ungarna: har du hittat den?

Jag: alltså nä, men jag kom på att jag lånade ut den till Sara förra veckan när hon skulle baka...

(tur dom inte går ut på balkongen så ofta)

Tånageln

När jag satt  ute på ballen (å rökte) så kände jag att jag hade en vass kant på en tånagel, så jag går in i badrummet tar nagelsaxen från hyllan (som har 5 st hyllplan). 

Kommer på att jag sparat toppen till kartongen med hårtoning en gång för att jag gillade den färgen så jag börjar ivrigt leta i mina små burkar å zinkhinkar när jag hittar en massa läppstift jag inte använt på år & dar och plötsligt så befinner jag mig mitt i läppstift-provar-träsket. På med en färg, å av med den lika fort för att prova nästa. Jag har 4 st i handen samtidigt. När jag är klar så tänker jag att det kanske finns nåt annat roligt i samma skål som läppstiften låg i  och just när jag ska sticka dit handen igen så BETTSKENAN!! där är den ju. Åh grejt nu blir tandläkaren glad!
Kastar in den i truten å tuggar lite på den, vickar den fram å tillbaka mellan käkarna medans jag funderar över vad det är som inte känns riktigt bra... hmmm glappar den inte lite...den är väldigt mjuk...meh, vad är det för liten plutt som sitter längst fram...ämen åh det är ju en skena man använder när man bleker tänderna. Fan tandläkaren ser inte lika glad ut på näthinnan längre...nu när jag står så nära badrumsspegeln så ser jag plötsligt att jag har 

gråa hår...GRÅA HÅR? what?!  jag tonade ju håret i förrgår, vad är det för skit färg...men jösses vad smutsig spegeln är, bäst att jag torkar av den. Letar i hyllan efter något att torka med och då hittar jag några tvålar jag köpte för länge sedan för att de luktade så gott. Jag tar den översta tvålen och när jag drar tillbaka handen så får jag ju lite bättre sikt in på resten av hyllan och ÅH där är ju den där tuben med hårguck som ska göra håret rakt och helt plötsligt så befinner sig innehållet i tuben i min ena hand och innan jag hann fundera över hur det gick till så har jag det i håret också...kladdar in å drar i håret som inte vill bli ett skit rakare och jag kommer på att det kanske var onödigt eftersom jag skulle gå och lägga mig straxt (för 2 tim sedan) och inte var i behov av rakt hår för god sömn...men men när det väl var klart så fick jag ju användning för tvålen i alla fall. 
Jag tvättar händerna med tvålen som blåst mig på doften när den väl användes. Nu blir jag ju lite putt så jag torkar händerna och går ut ur badrummet och in i sovrummet där jag släcker lamporna och plumsar ner i sängen för att sova. När jag bufflar runt med täcket så kommer min högra fot i kontakt med mitt vänstra ben och blir påmind om att jag gick in i badrummet för att klippa bort den lilla vassa kanten på tånageln...

En helt vanlig morgon

1. Vaknar med ett ryck, dyngsvettig i intrasslad i ett täcke fyllt av kedjor.  Blinkar yrvaket mot klockan och undrar vad som hände.

Går in på FB på mobilen.  Svarar på ett meddelande från en väldigt trött och ledsen mamma med empati och försöker att bidra med styrka och kärlek genom cyber-rymden.  När jag blinkat några gånger extra för att försöka få upp de trötta ögonen lite till så är mitt långa meddelande som bortblåst.  Varken sänt eller sparat utan puts väck. Säger: skit högt och trött.  Lägger ner fejsbookandet.  Vältrar mig ur sängen och stapplar ut i hallen, får syn på mig själv i spegeln, ångrar att jag fick syn på mig själv i spegeln, kniper ihop ögonen och slår tån i metallstolen jag ställde ut i hallen igår. Den står nu där tillsammans med en svart sopsäck vinterkläder, ett tomt akvarium, en stege och en skokartong med husgeråd som Storungen fått i julklapp (om han ev skulle komma på tanken att flytta hemifrån en dag)  och allt ska ner i källarförrådet.  Vilket år som helst.  Jag trippar på nyvakna ben ut på ballen för att ta en morgoncigg. Sätter mig på knä på balkonggolvet och konstaterar att det inte funkar med morgoncigg utan morgonté, så jag skuttar snabb och smidig som den yogis jag är upp igen upp igen (eh, nä) å går ut i köket där jag sätter på vattenkokaren och konstaterar under tiden jag väntar att det är någon energisk människa som har gjort kaos med mitt kök under natten!
Ställt dit en stor avlång kartong, som är fylld med halvdassiga blommor som behöver planteras om innan hösten helst då det är sommarblommor jag fått från jobbet.  En rund ful korg i rottingfärgad rotting står på en av tre matstolar som är fylld till översvämning med pysselgrejjer. Jag som är så pysslig (eh, nä). En underbart söt kristallampa jag köpte på loppis med transparenta, rosa och cerise plastprismor ligger på golvet. Ytterligare en stol är ockuperad  av en stoor metallbricka (jag fått av min adopterade mormor) full med jadevetefan men jag lyckas urskilja ett par verktyg i alla fall.
Den enda lediga plats i mitt fantastiskt ickestora kök som det finns utrymme på är nu alltså paxat av mina fötter...
Jag fixar morgonciggsdrycken å går ut på ballen å sätter mig på knä på golvet igen så den nyfikna grannen blir snuvad på ett gott skratt åt min morgonfrisyr.

Plockar lite i de fina blommorna. Vissna blad och färdigblommattrötta blommor knipsas av. Funderar över hur fan jag ska få till lite trevnad därute.

Går in å kastar mig i soffan, kollar på surfplattan om jag fått något meddelande från den jag allra helst önskar. Blir besviken över att det inte kommit ännu. 

Går ut i badrummet och undrar vad jag ställt till med nu genom att släpa hem något nytt när jag får syn på en stor rektangulär sak som står på golvet övertäckt med en vit handduk.  Stirrar på den en stund för att klara tankarna en aning utan att lyckas. Går fram och lyfter lite försiktigt på handduken och blir lika förvånad som de 2 diamantduvorna som tittar nyvaket tillbaka ut på mig genom gallret.  Jag släpper försiktigt ner tyget igen och andas ut när jag kommer på att jag är fågelvakt.
Tänker att jag borde spola bort resterna av blomjorden som blev kvar då jag hade alla sommarblommorna i vattenbad i ugnsplåtar, blomkrukor, mormors fina glasskål, papperskorgar och bakbunkar där igår.  Går in i sovrummet, slänger en blick på klockan och konstaterar att jag hinner vila en liten stund till innan det är dax att gå.
Kryper ihop under täcket.

Vaknar en stund senare av att väckarklockan spelar sin mjuka melodi.

Kl. är 06.30 och det är dax att gå upp.

Stormen

Svårt att sakta ner. Bromsa. Någon kunde väl i alla fall sagt var bromsjäveln sitter... när det nu ska vara så snålt med att skicka med en instruktionsbok.

Det spelar ju liksom ingen roll att jag blir trött. Jag blir så oändligt trött. Jag vill bara krypa ner under täcket och boa. Bygga min egen mjuka grotta.  Å där inuti, i värmen, i tryggheten och stillheten bara gråta.  Gråta ut all frustration, all jävla ilska, all sorg, all smärta, allt det som hotar att förgöra mig. Allt det där som förgiftar och bryter ner min själ. 

 Men det bryr Hon sig inte om.
 Stormen som bor inuti mig. 
Alls. 

Hon driver på.
Framåt. Framåt.  Vräker sig framåt.  Hårt och skoningslöst. Framåt, framåt.  
I tvära kast ändrar Hon oberäkneligt riktning. 
Snabbt och oförutsägbart.

Jag har ingen chans att kliva av.
Kan inte ens lokalisera utgången. Om det ens finns någon.
Världen därutanför virvlar förbi.  Likt bilder, som jag knappt hinner se vad de föreställer.
Färger och former i olika konstellationer. Det är allt Hon låter mig uppfatta. Stormen, innan det bär av igen i samma rasande tempo.
Utan vila, utan mål.

Titt som tätt virvlar det något förbi som jag tror mig känna igen. En doft. En känsla. Ett tecken. En signal. Det är en signal som påminner mig om något. Något glömt. Något jag borde minnas.
I samma stund jag förlorar det ur sikte mister jag också fotfästet igen.  Därmed går även känslan återigen vilse. Känslan av något jag visste. Något jag kände igen. Något som nu är tappat.

Jag har återigen glömt vad det var jag skulle minnas.
Jag har återigen förlorat vetskapen om att jag skulle minnas.
Jag har återigen förlorat vetskapen om att jag kunnat minnas.
Jag har återigen förlorat vetskapen om att jag minns.

Varje morgon

Du vet som på rolig film... Det är så många som stångas å trängs för att komma ut först genom dörrhålet så det blir som en stor propp i öppningen å alla sitter fast...
Sen ploppar en ut å sen en eller 2 till å sen brakar det till å proppen släpper...Å alla hamnar i stället i en stor kaotisk hög...å det blir en stunds oordning när alla ska resa sig,
Kläder som hamnat på sniskan ska rättas till, skor som tappats i tumultet ska hittas, å förvirringen när en högersko ska försöka passa på fel vänsterfot innan man upptäcker att den blanka svarta skon med stilettklacken inte alls såg ut som att den hörde ihop med den grönfärgade kamouflageskon som huserar i slutet av ägarens andra ben.
Bekymrat rynkade ögonbryn över att ringsignalen på den nyss under byrån upphittade mobiltelefonen som kanat iväg i fallet låter helt annorlunda än tidigare...helt beroende på att det var fel mobil som hamnade i fickan...



Såhär ser det ut i en sisådär 40-45 min efter att jag vaknat innan bitarna faller på plats å cirkushuvudet går på rast  :)

Röra

Vart börjar man å vart slutar man?

Finns det ens ett slut när allting är som ett enda stort garnnystan...som dessutom någon kört in saxen i på måfå och med hjärtans lust bara klippt å klippt på massa många ställen. Eller en början... när det enda som håller ihop alla lösa tåtar är det där pappersbandet som sitter på när man köper nystanet i affären.

Men det SER fint ut! Helt å prydligt tillrättalagt bildar det ett strukturerat mönster. Det är så det ser ut utifrån. Ingen anar hur många lösa trådar som döljer sig innanför det där pappersbandet. Snyggt å prydligt. Allt i sin ordning.

För blotta ögat. För den som inte vet. För den som inte ser bortom det väl tillrättalagda yttersta mönstret.